Love being me
Ibland får man en sån ego-boost. Har funderat på livet idag, jag är rätt nöjd med var jag är. 25 år, inne på mitt andra chefs-jobb. Visar framsteg, får jättemycket positiv feedback från mina kära gäster som kommer och fikar på Espresso House bara för att jag står i baren! förstår ni hur underbart det är att höra?
Jag har alltid haft prestationsångest och dåligt självförtroende, men nu blir jag hyllad minst en gång om dan, det gör livet så mycket lättare! Jag börjar fatta vilken personlighet jag är. Jag vill aldrig sluta, jag vill känna alla, vara bäst på det jag gör och utvecklas i rasande fart!
Dessutom har jag ett sånt underbart crew, min chef är världens vinnarskalle och sätter fart på mig, mina chefkollegor är hur sköna som helst och mina anställda är mina små duvungar! De ställer upp, kämpar för målen och vill verkligen jobba för att vara bäst. Inget tjaffs, bara kööör! Underbart!
Mina framtidsplaner ligger i frontalgloben och gror, jag vill ut i världen, jut nu till Bangkok - vilken stad! Bo där i några månader, jobba och plugga på distans. Sen vill jag cykla New York - Miami. Bestiga ett berg, kanske Kilomanjaro (stavas det så?) till att börja med. Jag vill lära mig sjunga, så banalt men jag blir helt upprymd av att se live-klipp med gamla rockstjärnor som öser på en scen inför hundratusentals fans, bara öser och lever i en symbios med publiken. Vilken känsla! Jag vet att jag jag realistiskt sett inte kommer att bli en Bruce Dickinson eller James Hetfield. Men vafan dream BIG heter det ju. Om man ser det som det som ett mål och kommer 1.2% på vägen är det ju ändå en bedrift haha. Mjaa, jag får nog nöja mig med att vara sjukt grym på Sing Star.
Nu ska vi sjunka ner i soffan, browsa igenom Pirate Bay, avnjuta en flaska vitt och dippa i hemgjord hommus, men mer om den i ett senare inlägg. Har tagit bilder och allt, men det får hamna under mitt Vego-chic-projekt! Mer vego i det svenska folkhemmet!
Pussigull!
Jag har alltid haft prestationsångest och dåligt självförtroende, men nu blir jag hyllad minst en gång om dan, det gör livet så mycket lättare! Jag börjar fatta vilken personlighet jag är. Jag vill aldrig sluta, jag vill känna alla, vara bäst på det jag gör och utvecklas i rasande fart!
Dessutom har jag ett sånt underbart crew, min chef är världens vinnarskalle och sätter fart på mig, mina chefkollegor är hur sköna som helst och mina anställda är mina små duvungar! De ställer upp, kämpar för målen och vill verkligen jobba för att vara bäst. Inget tjaffs, bara kööör! Underbart!
Mina framtidsplaner ligger i frontalgloben och gror, jag vill ut i världen, jut nu till Bangkok - vilken stad! Bo där i några månader, jobba och plugga på distans. Sen vill jag cykla New York - Miami. Bestiga ett berg, kanske Kilomanjaro (stavas det så?) till att börja med. Jag vill lära mig sjunga, så banalt men jag blir helt upprymd av att se live-klipp med gamla rockstjärnor som öser på en scen inför hundratusentals fans, bara öser och lever i en symbios med publiken. Vilken känsla! Jag vet att jag jag realistiskt sett inte kommer att bli en Bruce Dickinson eller James Hetfield. Men vafan dream BIG heter det ju. Om man ser det som det som ett mål och kommer 1.2% på vägen är det ju ändå en bedrift haha. Mjaa, jag får nog nöja mig med att vara sjukt grym på Sing Star.
Nu ska vi sjunka ner i soffan, browsa igenom Pirate Bay, avnjuta en flaska vitt och dippa i hemgjord hommus, men mer om den i ett senare inlägg. Har tagit bilder och allt, men det får hamna under mitt Vego-chic-projekt! Mer vego i det svenska folkhemmet!
Pussigull!
Kommentarer
Trackback