by Evelina

Det är så tyst och ensamnt. Jag gråter och skriker om vart annat, jag tänker att det inte hjälper och att jag måste hålla mig lugn, jag hyperventilerar, gråter och skriker ännu mer.

Vårt älskade lilla barn, han ligger inte under skrivbordsstolen nu som han alltid gör på morgonen när jag bloggar. Han kommer inte springandes när jag tar på mig ytterkläderna, han sitter inte och studsar glatt innanför dörren när jag kommer hem på lunchen, han lägger sig inte i vägen när man lagar mat, han kryper inte upp i sängen och drar en suck när vi går o lägger oss. Han skäller inte på ljud om natten, han kryper inte upp till pappas plats när pappa gått till jobbet. Han finns inte där så jag kan hålla om honom och klia honom bakom öronen och på magen innan vi går upp.

Jag kan inte äta, för han finns inte här för att slicka upp resterna från tallriken.

Jag vill inte sitta i soffan för han kryper inte upp brevid mig, jag vill inte lägga mig i badet för han kommer inte in och lägger sig på golvet. Jag vill inte blåsa håret för han kommer inte och försöker pussa mig i ansiktet när jag står med huvudet upponer.

Jag vill inte sitta här för det var det sista jag gjorde istället för att ha honom i min famn de få minuter jag var hemma på lunchen i måndags. Den halvminut jag spenderade med honom då var det finaste minne jag kunnat få, hans vackra lilla vita svanstipp viftade helt febrilt och jag sa till honom att han är den finaste hunden i hela världen. Nu finns han inte länge och jag kan inte sluta gråta. Jag tittar på bilder och försöker se om det finns nåågra ledtrådar. Han var så pigg.

Innan när han fått anfall har han klarat sig jättebra, han har blivit omtöcknad och sovit en stund emn några timmar senare har allt varit normalt. Att han faktiskt kunde dö fanns inte i vår verklighet.