Svårt att andas
Det här skrev jag i onsdags för att rensa skallen lite, ville inte posta det först men känns bra att ha fått det ur sig så man kan bearbeta känslorna mer.
Gick till jobbet igår, klarar inte av att vara hemma. Vill inte sitta här vid datorn som jag gjorde i måndags. Istället för att spendera den korta lunch jag hade med att bara kela med Zion så satte jag mig här för jag kände att jag behövde slänga upp ett inlägg för att få fokus på träningen nu innan semestern.
Jag kom hem och han studsade överlyckligt framför dörren, jag klappade honom lite fort innan jag gick in i badrummet för att haffa min namnbricka som jag glömt på morgonen, var tvungen att ta den direkt så att jag inte skulle glömma den sen när jag skulel tillbaka till jobbet. Under tiden gick Zion och kura ihop sig i soffan, jag gick in och satte mig brevid honom och klia honom bakom öronen och pratade lite med honom. Hans svanstipp viftade helt febrilt där han låg ihoprullad som en bulle. Jag sa: Ska mamma sätta sig och äta sin lunch här hos dig så vi kan mysa?
Sen fixade jaa min lunch och satte mig vid datorn istället. Tiden rann iväg och jag blev jättestressad, tänkte att vi gick ju en rejäl promenad på morgonen s det räcker med en sväng runt huset så går vi ut längre när jag kommer hem från träningen, och Gustav tar ju honom om bara nån timme. Drog på honom kopplet, han blev som vanligt jätteglad, vi gick ner, han morrade på en Gubbe som kom genom porten samtidigt som vi. Jag sa åt honom att så fick man inte göra men var samtidigt glad att han inte skällde som han mer än sällan gjort senaste tiden.
Han kissade lite, sen var det inte så mycket med det, vi gick runt huset, han nosa lite här och var. När vi kom in på innergården igen tvärnita han och skulle nosa och ha sig utan att lyssna på mig alls. Blev irriterad och stressad, var redan sen till jobbet, drog i kopplet för att få med mig honom. Kom upp i lägenheten och tog av kopplet, kolla vad klockan var, han stod bara kvar i hallen. När jag skulle stänga dörren gav han mig den sorgsnaste blick han kunde, som alltid när jag går. Men hans ögon såg speciella ut, fick en klump i magen och gick in igen och klappade honom och sa: Hopp o lek! Men han tittade bara på mig. Ytterdörren kändes tung att stänga igen, nyckeln segade i låset.
Jag kom tillbaka till jobbet, berättade hur stressad jag kände mig och hur synd det var om Zion att jag bara slängt runt med honom som en vante, klumpen i magen låg kvar. Ungefär 1½ timme senare fick jag jätteont i magen och blev helt yr, gick av på min eftermiddagsrast och tröck i mig lite kaffe och satte mig lite avsides, kände mig konstig i hela kroppen.
Sen kom samtalet, jag satt i telefon med en kund och jag hör att Gosia svarar i vår backofficetelefon och att det är Gustav som ringer. Jag säger att jag ska ringa upp honom när jag är klar men glömmer det lika snabbt, Gosia håller oroligt fram telefonen och säger Ring Gustav, du måste ringa Gustav.
2 missade samtal och att han har ringt till jobbet, något måste hänt, bekymrad ringer jag och möts av det värsta ljudet en människa kan framkalla. Jag hör vad han säger men jag fattar inte. Allt snurrar, jag sliter av mig uniformen samtidigt som jag hör hur jag börjar hyperventilera. Jag springer hela vägen hem.
I hallen står Anton, i köket ligger Zion kall på golvet.
Gick till jobbet igår, klarar inte av att vara hemma. Vill inte sitta här vid datorn som jag gjorde i måndags. Istället för att spendera den korta lunch jag hade med att bara kela med Zion så satte jag mig här för jag kände att jag behövde slänga upp ett inlägg för att få fokus på träningen nu innan semestern.
Jag kom hem och han studsade överlyckligt framför dörren, jag klappade honom lite fort innan jag gick in i badrummet för att haffa min namnbricka som jag glömt på morgonen, var tvungen att ta den direkt så att jag inte skulle glömma den sen när jag skulel tillbaka till jobbet. Under tiden gick Zion och kura ihop sig i soffan, jag gick in och satte mig brevid honom och klia honom bakom öronen och pratade lite med honom. Hans svanstipp viftade helt febrilt där han låg ihoprullad som en bulle. Jag sa: Ska mamma sätta sig och äta sin lunch här hos dig så vi kan mysa?
Sen fixade jaa min lunch och satte mig vid datorn istället. Tiden rann iväg och jag blev jättestressad, tänkte att vi gick ju en rejäl promenad på morgonen s det räcker med en sväng runt huset så går vi ut längre när jag kommer hem från träningen, och Gustav tar ju honom om bara nån timme. Drog på honom kopplet, han blev som vanligt jätteglad, vi gick ner, han morrade på en Gubbe som kom genom porten samtidigt som vi. Jag sa åt honom att så fick man inte göra men var samtidigt glad att han inte skällde som han mer än sällan gjort senaste tiden.
Han kissade lite, sen var det inte så mycket med det, vi gick runt huset, han nosa lite här och var. När vi kom in på innergården igen tvärnita han och skulle nosa och ha sig utan att lyssna på mig alls. Blev irriterad och stressad, var redan sen till jobbet, drog i kopplet för att få med mig honom. Kom upp i lägenheten och tog av kopplet, kolla vad klockan var, han stod bara kvar i hallen. När jag skulle stänga dörren gav han mig den sorgsnaste blick han kunde, som alltid när jag går. Men hans ögon såg speciella ut, fick en klump i magen och gick in igen och klappade honom och sa: Hopp o lek! Men han tittade bara på mig. Ytterdörren kändes tung att stänga igen, nyckeln segade i låset.
Jag kom tillbaka till jobbet, berättade hur stressad jag kände mig och hur synd det var om Zion att jag bara slängt runt med honom som en vante, klumpen i magen låg kvar. Ungefär 1½ timme senare fick jag jätteont i magen och blev helt yr, gick av på min eftermiddagsrast och tröck i mig lite kaffe och satte mig lite avsides, kände mig konstig i hela kroppen.
Sen kom samtalet, jag satt i telefon med en kund och jag hör att Gosia svarar i vår backofficetelefon och att det är Gustav som ringer. Jag säger att jag ska ringa upp honom när jag är klar men glömmer det lika snabbt, Gosia håller oroligt fram telefonen och säger Ring Gustav, du måste ringa Gustav.
2 missade samtal och att han har ringt till jobbet, något måste hänt, bekymrad ringer jag och möts av det värsta ljudet en människa kan framkalla. Jag hör vad han säger men jag fattar inte. Allt snurrar, jag sliter av mig uniformen samtidigt som jag hör hur jag börjar hyperventilera. Jag springer hela vägen hem.
I hallen står Anton, i köket ligger Zion kall på golvet.
Kommentarer
Trackback