Livet måste rulla på
Trots att man vill ligga som ett kolli i sängen och plåga sig själv måste livet gå vidare. Det går inte att styra. Man måste gå till jobbet, man måste äta, städa, sova, träffa människor.
Jag har undvikit ensamma stunder hemma hela veckan, och kommer göra det även idag. Behövde bara skriva av mig lite först, träna på att vara ensam hemma utan att börja gråta. Ska bort till Sats sen, har inte varit där sen kvällen innan Zion dog. Vi höll på att bygga i köket och han sprang runt benen på oss, trots att det var massa oväsen, jag höll för hans öron när Gustav borrade i betongen, då la han sig ner och ville bli kliad på magen istället. Jag försökte fösa ut honom ut köket så han inte skulle få stickor i tassarna från virket, sa åt honom men lilla gubben, det är läskigt i köket nu, du vet som när mamma tar fram otäcka dammsugaren!
Efter mycket om och men lyssnade han coh gick o la sig i badrummet där det var lite svalare och han kunde hålla uppsikt över oss. Sen sprang jag iväg och mötte Frida på Sats, när jag kom hem var det hur varmt som helst hemma så jag tog på honom kopplet och gick ut en frisk kvällspromenad. Han var hur glad som helst. Nosade runt och var duktig, när vi kom in gjorde vi lite kvällsmat och la oss i soffan och mös. Jag tänkte på att jag måste gå o lägga mig snart eftersom vi skulle upp till gymmet kl 7 igen. Och det är jag så glad för nu, tack vare det kom jag upp tidigt och fick gå en långpromenad och umgås med honom extra mycket på morgonen, helt ovetande om att han inte skulle finnas längre på kvällen.
Nu har jag gråtit mig alldeles tom. In i nån sorts dvala, känns som jag glömt vad som hänt och att han bara är hos mormor eller Matilda. Fast jag känner också hur han ligger här utsträckt under skrivbordsstolen, som alltid på mornarna. De där hjärnspökerierna är jobbigast, man vet vart han är om man inte ser honom när det är tyst, under stolen när jag bloggar, i soffan om han inte ligger på golvet när jag lagar mat, på golvet vid dörröppningen nedanför sängen när vi går o lägger oss. När man kommer hem och han inte står innanför dörren så vet man att han ligger och snoozar i soffan och snart hör man hur han hasar sig upp och klorna tripar mot parketten. Eller så ligger han kvar när man sticker in huvet i vardagsrumet, så tittar han upp på en och svanstippen fläktar i 120kmh.
Så på ett sätt är tystnaden inget konstig. Han sover ju bara.
Efter gymmet kommer mamma över, vi ska på Leo's dop, får se om jag kan hålla mig från att storböla i kyrkan. När vi kommer hem är Gustav hemma från jobbet. Slipper vara ensam då. Imorgon firar vi 4 år tillsammans. Vet inte vad vi ska hitta på, vill lägga sorgen åt sidan en stund. men samtidigt vill jag åka ut till Zions grav och bara gråta.
Jag har undvikit ensamma stunder hemma hela veckan, och kommer göra det även idag. Behövde bara skriva av mig lite först, träna på att vara ensam hemma utan att börja gråta. Ska bort till Sats sen, har inte varit där sen kvällen innan Zion dog. Vi höll på att bygga i köket och han sprang runt benen på oss, trots att det var massa oväsen, jag höll för hans öron när Gustav borrade i betongen, då la han sig ner och ville bli kliad på magen istället. Jag försökte fösa ut honom ut köket så han inte skulle få stickor i tassarna från virket, sa åt honom men lilla gubben, det är läskigt i köket nu, du vet som när mamma tar fram otäcka dammsugaren!
Efter mycket om och men lyssnade han coh gick o la sig i badrummet där det var lite svalare och han kunde hålla uppsikt över oss. Sen sprang jag iväg och mötte Frida på Sats, när jag kom hem var det hur varmt som helst hemma så jag tog på honom kopplet och gick ut en frisk kvällspromenad. Han var hur glad som helst. Nosade runt och var duktig, när vi kom in gjorde vi lite kvällsmat och la oss i soffan och mös. Jag tänkte på att jag måste gå o lägga mig snart eftersom vi skulle upp till gymmet kl 7 igen. Och det är jag så glad för nu, tack vare det kom jag upp tidigt och fick gå en långpromenad och umgås med honom extra mycket på morgonen, helt ovetande om att han inte skulle finnas längre på kvällen.
Nu har jag gråtit mig alldeles tom. In i nån sorts dvala, känns som jag glömt vad som hänt och att han bara är hos mormor eller Matilda. Fast jag känner också hur han ligger här utsträckt under skrivbordsstolen, som alltid på mornarna. De där hjärnspökerierna är jobbigast, man vet vart han är om man inte ser honom när det är tyst, under stolen när jag bloggar, i soffan om han inte ligger på golvet när jag lagar mat, på golvet vid dörröppningen nedanför sängen när vi går o lägger oss. När man kommer hem och han inte står innanför dörren så vet man att han ligger och snoozar i soffan och snart hör man hur han hasar sig upp och klorna tripar mot parketten. Eller så ligger han kvar när man sticker in huvet i vardagsrumet, så tittar han upp på en och svanstippen fläktar i 120kmh.
Så på ett sätt är tystnaden inget konstig. Han sover ju bara.
Efter gymmet kommer mamma över, vi ska på Leo's dop, får se om jag kan hålla mig från att storböla i kyrkan. När vi kommer hem är Gustav hemma från jobbet. Slipper vara ensam då. Imorgon firar vi 4 år tillsammans. Vet inte vad vi ska hitta på, vill lägga sorgen åt sidan en stund. men samtidigt vill jag åka ut till Zions grav och bara gråta.
Kommentarer
Trackback