Tjejvättern
Woho! Fy fan vad kul det var! Och vilken egoboost!
Var uppe med tuppen i lördags morse och gjorde iordning mig, packade vatten, energidryck, proteinbars och alla cykelattiralljer man behövde ha med sig. Magen var i totalt uppror av nervositet, men tack vare det blev jag av med några kg dövikt så att säga! Haha!
Det var så svårt att veta hur det skulle gå för jag har ju kört sträckan förr men då med 15-20kg packning och med flera stopp. Nu hade jag tänkt köra på så få och korta stopp som möjligt, verkligen pumpa! Vet ju av erfarenhet att man är långsammare änman tror så jag trodde att jag skulle hamna på en snitthastighet på 20kmh men hoppades på 23, vilket betyder att det skulle ta mig 4h20min - 5h att komma i mål. Det var allt som gick runt i min skalle.
Som en riktig karlakarl fick jag på cykelhållaren på bilen, vi har ju ingen dragkrok så det är ju ingen så vanlig enkel hållare vi har... tog säkert en kvart att få rätt på alla spännband och skit. Gustav låg asplakat i sängen efter att ha festat till 4 på morgonen, annars hade jag ju spelat svag kvinna så han fick göra det åt mig. Men nu var det bara att kavla upp ärmarna!
Lastade cykeln, hämtade upp morsan och begav oss ut på östgötaslätten. Väl i Motala lägger sig två bilar med cyklar framför mig, bra tänkte jag - då ska vi åt samma håll. Plötsligt svänger den första bilen och den andra paniksvänger efter, jahaja jag har väl missat nån skylt säger jag och svänger i sista sekund. Sen åker vi där som i en parad, en rondell, två korsningar, en rondell igen.... i den sista rondellen kör ledarbilen ett helt varv och vi hänger på. Som idioter. Gud vad jag skämdes. Ingen av oss hade koll på vart vi skulle och stackarn i första bilen stog i fronten för vårt praktfail. Hur som helst kom jag iaf rätt, i en korsning åkte alla tre åt varsitt håll och jag hamnade på parkeringen, om de andra försvann ut i oändligheten vet jag inte.
Bytet om, fixade cykeln, använde en bajamaja för första gången i mitt liv. Pulsen hade gått upp lite, lämnade mamma och cyklade in mot stan, körde lite fel, hittade till sist nummerlappsutlämningen, fixade med det, åkte ner till start. Kom fram två minuter innan jag skulle gå till startfållan. Snacka tight. Ett litet missöde, kö till nummerlapparna, felkörning, whatever hade kostat mig min start. En liten lättnadssuck slapp undan.
Och sen bar det av. Pga ombyggnationer hade vi en ledarmotorcykel som ledde oss ut ur stan, jag kryssade mellan cyklarna i min grupp och så fort han släppte oss drog jag på och gick ut först av alla. Körde på som ett as, passerade två klungor som startat innan oss och sen fortsatte det bara, passerade cyklist efter cyklist, klunga efter klunga, bara körde på och plötsligt dök första skylten upp: 90Km till mål. En mil hade bara susat iväg. Så fortsatte det, jag lät mig inte påverkas av något, bara trampade och trampade, egot växte med alla jag passerade. Vid omberg låg jag efter att ha klättrat i världens stigning och körde i 40kmh, underbart, tills det kom en sväng och jag höll på att krascha. Liiite lätt nära-döden-upplevelse där! Banan vände sig österut mot slätten igen och vinden la sig lite i ryggen, då passade jag på att trycka på ännu hårdare. Susade fram så att cykeln skakade av hastigheten, toppade på 48kmh. Det är sjukt fort på cykel. En tjej la sig bakom mig och lät mig dra henne, efter några km när jag drog ner lite på takten i en uppförsbacke la hon sig brevid och berömde mig för min cykling och tackade för draget. Sen körde hon först och jag fick dra på henne, det blir ju inget luftmotstånd så jag kunde sitta och "vila" i 36kmh. Superbra! Vi körde några km till tills jag kände att energidepåerna började bli låga så jag var tvungen att ta en paus och få i mig en powerbar.
Shit vad stressande. Stannade i max 3 min, men udner tiden cyklade ju massa tjejer förbi, de som jag dragit om förut. Tröck i mig halva baren, drog lite kreatin och drack vatten, hoppade upp på cykeln igen och for iväg som ett skott, accelererade upp till 35 och lugnade inte ner mig förens jag gått om dem som kört förbi när jag pausade haha. Nu var det 3 mil kvar till mål, ryggen och axlarna värkte, vinden hade börjat blåsa hårt i sidan och snart rätt framifrån. Kämpade som ett as för att hålla mig så nära 20kmh som möjligt men jag slackade hela tiden ner på 17-18. Så fort en riktig cyklist kom och körde om mig la jag mig bakom och lät dem dra lite men fy fan vad det sög i benen.
När den sista skylten kom 10km till mål så börja jag nästan tjuta. Det tårade sig i ögonen och jag bara kände hur allt bara lättade, jag hade klarat det, jag hade kört stenhårt och verkligen gjort mitt bästa, snart skulle jag gå i mål och bara njuta av att jag har klarat det! Energin exploderade inom mig och jag trampade på som aldrig förr. När vi började närma oss stan och man kände igen sig släppte alla spärrar, jag plingade som en idiot när jag låg ner på cykeln för att minimera luftmotståndet, slet med benen i pedalerna och kryssade mellan klungorna. In på upploppet fastnade jag bakom flera söndagsåkare så jag plingade ännu hårdare, nu var det bara några hundra meter kvar. Jag åkte över en chipkontroll. En man stod och vinka åt mig att sakta ner, några brudar klev av sina cyklar... vänta nu? Har jag gått i mål? Mina ben skakade av ansträngningen när jag klev av. Plötsligt hör jag speakern ropa ut Evelina Lindwall från Norrköping! Och folkmassan klappade händerna, visslade, hejade på de som var på upploppet. Vilken känsla! Jag skulle göra om det bara för att få vara med om det igen!
På vacklande ben tog jag emot min medalj och begav mig ut i folkvimmlet för att ringa mamma.
Vilken stjärna. Min mamma är mitt största fan. Hon var så orolig att missa min målgång att hon hade stått vid upploppsbanan i 2 timmar innan jag gick i mål. Jag hade sagt att det kommer ta minst 4 timmar innan jag kommer in igen. Men mamma tar det säkra före det osäkra och ställer sig beredd när jag varit borta i 2 timmar. Med kameran i högsta hugg står hon och väntar... väntar... väntar.
Jag går i mål och ringer...ringer...ringer... 28 minuter efter att jag gått i mål ringer mamma och frågar om det har hänt något eftersom jag ringt så mycket och inte kommit tillbaka än. "JAG GICK I MÅL FÖR EN HALVTIMME SEN!!!!!!! GAAAAAH!!!!!!!!!!"
Hon missa sin egen dotter - TOTALT. Bra där morsan.
Åter till min tid som jag hade så mycket bekymmer om. En smärre chock och ett lyckorus infann sig när jag kollade på klockan. Jag hade cyklat 10mil på 3h56min. Stört bra! Väl hemma igen så sa min kära sambo att han hade trott att det skulle ta över 5 timmar för mig. Gullegris. )=&#&¤"/
Helt jävla underbart var det! Nästa år kör jag på 3.45:D
Var uppe med tuppen i lördags morse och gjorde iordning mig, packade vatten, energidryck, proteinbars och alla cykelattiralljer man behövde ha med sig. Magen var i totalt uppror av nervositet, men tack vare det blev jag av med några kg dövikt så att säga! Haha!
Det var så svårt att veta hur det skulle gå för jag har ju kört sträckan förr men då med 15-20kg packning och med flera stopp. Nu hade jag tänkt köra på så få och korta stopp som möjligt, verkligen pumpa! Vet ju av erfarenhet att man är långsammare änman tror så jag trodde att jag skulle hamna på en snitthastighet på 20kmh men hoppades på 23, vilket betyder att det skulle ta mig 4h20min - 5h att komma i mål. Det var allt som gick runt i min skalle.
Som en riktig karlakarl fick jag på cykelhållaren på bilen, vi har ju ingen dragkrok så det är ju ingen så vanlig enkel hållare vi har... tog säkert en kvart att få rätt på alla spännband och skit. Gustav låg asplakat i sängen efter att ha festat till 4 på morgonen, annars hade jag ju spelat svag kvinna så han fick göra det åt mig. Men nu var det bara att kavla upp ärmarna!
Lastade cykeln, hämtade upp morsan och begav oss ut på östgötaslätten. Väl i Motala lägger sig två bilar med cyklar framför mig, bra tänkte jag - då ska vi åt samma håll. Plötsligt svänger den första bilen och den andra paniksvänger efter, jahaja jag har väl missat nån skylt säger jag och svänger i sista sekund. Sen åker vi där som i en parad, en rondell, två korsningar, en rondell igen.... i den sista rondellen kör ledarbilen ett helt varv och vi hänger på. Som idioter. Gud vad jag skämdes. Ingen av oss hade koll på vart vi skulle och stackarn i första bilen stog i fronten för vårt praktfail. Hur som helst kom jag iaf rätt, i en korsning åkte alla tre åt varsitt håll och jag hamnade på parkeringen, om de andra försvann ut i oändligheten vet jag inte.
Bytet om, fixade cykeln, använde en bajamaja för första gången i mitt liv. Pulsen hade gått upp lite, lämnade mamma och cyklade in mot stan, körde lite fel, hittade till sist nummerlappsutlämningen, fixade med det, åkte ner till start. Kom fram två minuter innan jag skulle gå till startfållan. Snacka tight. Ett litet missöde, kö till nummerlapparna, felkörning, whatever hade kostat mig min start. En liten lättnadssuck slapp undan.
Och sen bar det av. Pga ombyggnationer hade vi en ledarmotorcykel som ledde oss ut ur stan, jag kryssade mellan cyklarna i min grupp och så fort han släppte oss drog jag på och gick ut först av alla. Körde på som ett as, passerade två klungor som startat innan oss och sen fortsatte det bara, passerade cyklist efter cyklist, klunga efter klunga, bara körde på och plötsligt dök första skylten upp: 90Km till mål. En mil hade bara susat iväg. Så fortsatte det, jag lät mig inte påverkas av något, bara trampade och trampade, egot växte med alla jag passerade. Vid omberg låg jag efter att ha klättrat i världens stigning och körde i 40kmh, underbart, tills det kom en sväng och jag höll på att krascha. Liiite lätt nära-döden-upplevelse där! Banan vände sig österut mot slätten igen och vinden la sig lite i ryggen, då passade jag på att trycka på ännu hårdare. Susade fram så att cykeln skakade av hastigheten, toppade på 48kmh. Det är sjukt fort på cykel. En tjej la sig bakom mig och lät mig dra henne, efter några km när jag drog ner lite på takten i en uppförsbacke la hon sig brevid och berömde mig för min cykling och tackade för draget. Sen körde hon först och jag fick dra på henne, det blir ju inget luftmotstånd så jag kunde sitta och "vila" i 36kmh. Superbra! Vi körde några km till tills jag kände att energidepåerna började bli låga så jag var tvungen att ta en paus och få i mig en powerbar.
Shit vad stressande. Stannade i max 3 min, men udner tiden cyklade ju massa tjejer förbi, de som jag dragit om förut. Tröck i mig halva baren, drog lite kreatin och drack vatten, hoppade upp på cykeln igen och for iväg som ett skott, accelererade upp till 35 och lugnade inte ner mig förens jag gått om dem som kört förbi när jag pausade haha. Nu var det 3 mil kvar till mål, ryggen och axlarna värkte, vinden hade börjat blåsa hårt i sidan och snart rätt framifrån. Kämpade som ett as för att hålla mig så nära 20kmh som möjligt men jag slackade hela tiden ner på 17-18. Så fort en riktig cyklist kom och körde om mig la jag mig bakom och lät dem dra lite men fy fan vad det sög i benen.
När den sista skylten kom 10km till mål så börja jag nästan tjuta. Det tårade sig i ögonen och jag bara kände hur allt bara lättade, jag hade klarat det, jag hade kört stenhårt och verkligen gjort mitt bästa, snart skulle jag gå i mål och bara njuta av att jag har klarat det! Energin exploderade inom mig och jag trampade på som aldrig förr. När vi började närma oss stan och man kände igen sig släppte alla spärrar, jag plingade som en idiot när jag låg ner på cykeln för att minimera luftmotståndet, slet med benen i pedalerna och kryssade mellan klungorna. In på upploppet fastnade jag bakom flera söndagsåkare så jag plingade ännu hårdare, nu var det bara några hundra meter kvar. Jag åkte över en chipkontroll. En man stod och vinka åt mig att sakta ner, några brudar klev av sina cyklar... vänta nu? Har jag gått i mål? Mina ben skakade av ansträngningen när jag klev av. Plötsligt hör jag speakern ropa ut Evelina Lindwall från Norrköping! Och folkmassan klappade händerna, visslade, hejade på de som var på upploppet. Vilken känsla! Jag skulle göra om det bara för att få vara med om det igen!
På vacklande ben tog jag emot min medalj och begav mig ut i folkvimmlet för att ringa mamma.
Vilken stjärna. Min mamma är mitt största fan. Hon var så orolig att missa min målgång att hon hade stått vid upploppsbanan i 2 timmar innan jag gick i mål. Jag hade sagt att det kommer ta minst 4 timmar innan jag kommer in igen. Men mamma tar det säkra före det osäkra och ställer sig beredd när jag varit borta i 2 timmar. Med kameran i högsta hugg står hon och väntar... väntar... väntar.
Jag går i mål och ringer...ringer...ringer... 28 minuter efter att jag gått i mål ringer mamma och frågar om det har hänt något eftersom jag ringt så mycket och inte kommit tillbaka än. "JAG GICK I MÅL FÖR EN HALVTIMME SEN!!!!!!! GAAAAAH!!!!!!!!!!"
Hon missa sin egen dotter - TOTALT. Bra där morsan.
Åter till min tid som jag hade så mycket bekymmer om. En smärre chock och ett lyckorus infann sig när jag kollade på klockan. Jag hade cyklat 10mil på 3h56min. Stört bra! Väl hemma igen så sa min kära sambo att han hade trott att det skulle ta över 5 timmar för mig. Gullegris. )=&#&¤"/
Helt jävla underbart var det! Nästa år kör jag på 3.45:D
Kommentarer
Trackback