My life is like an open highway
Jag vet verkligen inte vad jag ska göra med mitt liv. Det är så mycket jag skulle vilja, men det är ju det där med att få ändan ur vagnen.
Jag vill bli inredare - verkligen. Det vill jag mest av allt. Jag skulle vilja jobba som mäklare, det skulle jag kunna kombinera med att vara inredare, ha en liten homestyling-firma. Jag skulle vilja ha ett café, gärna utomlands. Jag längtar efter att få se världen. Jag vill öppna en framgångsrik butik, jobba med kläder, designa kläder. Jag vill ha en säkerhet, jag vill ha pengar på banken, jag vill att nån ska ta besluten åt mig och sätter mig på rätt buss. Det är så svårt. Jag måste göra en plan över mitt liv.
Fan vad avundsjuk jag är på folk som bara: Ja men jag vill bli lärare! Och så söker de in på lärarprogrammet. Eller Jag vill öppna en affärsrörelse, och så gör dom det!
Jag vill nog mest av allt bli framgångsrik innom det jag gör. Bli erkänd, därför är jag rädd att försöka, för om jag inte försöker kan jag inte misslyckas. Jag har så förbannat höga krav på mig själv att det bara falerar totalt. Precis som i gymnasiet, jag var tvungen att ha MVG i allt, sen när jag inte fick det i ett ämne föll hela min värld samman och alla andra betyg föll med mig. Jag låg apatisk i sängen i 4 månader. Vilket resulterade i sämre betyg som ledde till att jag mådde ännu dåligare.
Hade jag bara varit normal så hade jag haft mediokra betyg men mått bra, säkert fått fler mvg'n. Jag kanske hade vågat chansa mer i livet. Men jag är så jävla rädd att göra bort mig.
På jobbet nu vill jag inte annat än att lära mig mer av de svåra, inte sitta i kassan och vara trevlig, men jag vågar ändå inte sträcka mig efter det. Jag kan ju det jag gör nu, lönen kommer in varje månad och vi lever ett mer än drägligt liv. Jag är så otroligt tacksam över att ha ett jobb, som dessutom kommer se bra ut på mitt cv den dagen jag söker mig vidare. Fy fan för att vara arbetslös. Och det är ju risken att man blir om man inte lyckas med sin stora plan.
Fan man kanske skulle börja spela på lotto?
Jag vill bli inredare - verkligen. Det vill jag mest av allt. Jag skulle vilja jobba som mäklare, det skulle jag kunna kombinera med att vara inredare, ha en liten homestyling-firma. Jag skulle vilja ha ett café, gärna utomlands. Jag längtar efter att få se världen. Jag vill öppna en framgångsrik butik, jobba med kläder, designa kläder. Jag vill ha en säkerhet, jag vill ha pengar på banken, jag vill att nån ska ta besluten åt mig och sätter mig på rätt buss. Det är så svårt. Jag måste göra en plan över mitt liv.
Fan vad avundsjuk jag är på folk som bara: Ja men jag vill bli lärare! Och så söker de in på lärarprogrammet. Eller Jag vill öppna en affärsrörelse, och så gör dom det!
Jag är så jävla feg.
Jag vill nog mest av allt bli framgångsrik innom det jag gör. Bli erkänd, därför är jag rädd att försöka, för om jag inte försöker kan jag inte misslyckas. Jag har så förbannat höga krav på mig själv att det bara falerar totalt. Precis som i gymnasiet, jag var tvungen att ha MVG i allt, sen när jag inte fick det i ett ämne föll hela min värld samman och alla andra betyg föll med mig. Jag låg apatisk i sängen i 4 månader. Vilket resulterade i sämre betyg som ledde till att jag mådde ännu dåligare.
Hade jag bara varit normal så hade jag haft mediokra betyg men mått bra, säkert fått fler mvg'n. Jag kanske hade vågat chansa mer i livet. Men jag är så jävla rädd att göra bort mig.
På jobbet nu vill jag inte annat än att lära mig mer av de svåra, inte sitta i kassan och vara trevlig, men jag vågar ändå inte sträcka mig efter det. Jag kan ju det jag gör nu, lönen kommer in varje månad och vi lever ett mer än drägligt liv. Jag är så otroligt tacksam över att ha ett jobb, som dessutom kommer se bra ut på mitt cv den dagen jag söker mig vidare. Fy fan för att vara arbetslös. Och det är ju risken att man blir om man inte lyckas med sin stora plan.
Fan man kanske skulle börja spela på lotto?
Kommentarer
Trackback