by Evelina

Så idag har jag bränt pengar.

 

Big surprise. Jag kan ju inte lämna hemmet utan att bränna en Gustav Wasa eller två. Eller Dag Hammarsköld är det väl på de nyare sedlarna men vem håller koll, plastic fantastic som man brukar säga.

 

Tanken var att jag bara skulle till barnmorskan, sen skulle jag bara via jobbet och hämta rengöringen som Alicia köpt ut i taxfree åt mig, sen skulle jag åka hem. Allt skulle vara klart på under en timme. Jag gräddade tillomed några croissanter på morgonen som jag kunde fika på när jag kom hem.

 

Men så är det ju sådär som det är ibland, att allt blir inte riktigt som man tänkt sig. Ni utan barn: ni vet dom där småbarnsföräldrarna som alltid kommer med andan i halsen lite senare än planerat och ser ut som de varit genom en orkan och du sitter där med håret och sminket under kontroll, sippar på din latte och tänker alltsåå hur svårt ska det va att komma i tid? Det är väl bara att sätta på ungen en jacka och gå ut? Och ni som har barn: ni vet när hjärnan inte samarbetar, det är konstant nån som behöver kissa, gick du inte innan vi gick hemifrån? Mamma jag är hungrig! Nä nu är jag förbannad på nån skitgrej... Alltså nu har jag ju inte fått mitt barn än. Det är ju jag som är barnet. Kiss och matpaus konstant. 

 

Började dagen med att gå upp svintidigt för att flytta på bilen som inte får stå utanför på torsdagar, kunde gjort det igår men då låg jag alldeles för bekvämt i soffan med en kopp te och filten upp till nästippen.

Blev sjukt överraskad av att jag behövde skrapa rutorna, nä jag har inte riktigt vant mig vid att vara bilägare än, så jag blir skitirriterad på att jag inte har vantar på mig. Jävla helvetes jävla skit och jag som precis klivit ur sängen. Sidorutorna går bra, sen ska jag ta den där förbannade vindrutan som är typ sju meter bred, och magen är i vägen. Helt anfådd med håll och en förbannad bebis som sparkar hej vilt i magen sätter jag mig i bilen och försöker få bort imman på insidan. Blir förbannad och kör utan att egentligen se något. Tvingas stanna och invänta att bilen ska bli lite varmare. Väl hemma igen inser jag att klockan tickat iväg rejält och jag måste skynda mig till mvc. Jag hatar verkligen att skynda. 

 

Så ja det jag vill ha sagt med det är att det faktiskt var ganska synd om mig och jag behövde lite retail-terapi. 

 

Sen blev det lunch med Gustav + kollegor, innan jag ens hunnit köpa det jag skulle köpa, lite jävla ögonskuggor. Så det som skulle ta en timme tog närmre 6... Helt jävla slut nu. Och ryggen är paj. Ska packa upp mina prylar och ta en kopp te nu så jag lugnar ner mig. 

 

 Efter mvc-besöket behövde vi lite näringsrik frukost. Så vi stannade till på EH och tog en Mocha Frapino.

 

Vi gifter oss i sommar, närmare bestämt 20 augusti!

 

Gustav friade för snart ett år sen, på vår 8-års dag, vi var hemma, drack champagne och åt skaldjursplatå och så helt plötsligt frågade han om jag ville gifta mig med honom, jag började storböla - typ sådär som man kan börja storböla av gravidhormoner. På nåt sätt hade jag ju mitt bröllop klart i skallen redan, men ändå inte. Jag insåg ganska snabbt att jag hade på tok för mycket på gång därinne, det behövde rensas, och sen när man börjar inse hur mycket saker kostar, det är då illamåendet kommer. 

 

Vi bestämde ganska snabbt att vi ville vara på landet hos Gustavs mamma, perfekta idyllen, mitt ute i ingenmansland med skog runt om och gott om plats att ställa till med bröllop. Naiva som vi var tänkte vi att ja men vi ska ju bara ha ett litet bröllop, då kommer vi lite billigare undan om vi är på landet. Ha-HA. Nä så funkar det inte. Hyr man lokal så får man ju betala för lokal och eller mat, men då ingår saker som bord, stolar, tallrikar, tak över huvudet... Nu skulle vi hyra in allt, och vårt "lilla" bröllop visade sig inte bli så litet när vi började överslagsräkna på gäster - bara den närmsta släkten och vännerna - dom man umgås med och sånna som man känt sen man hängde i blöjor typ. Närmre 75 pers med respektive och barn. Och det där med barn, det har varit en jävla cirkus att bestämma sig för, men vi gjorde det som kändes bäst för oss och strök barnen. Vi vill ju faktiskt att vuxna ska få dricka vuxendricka o dansa löjligt hela natten utan att deras barn får men för livet. 

 

Första månaderna bestod planeringen av mycket snack och lite verkstad som man brukar säga, alla idéer bollades utan att nåt riktigt blev gjort. Men vi bestämde oss för att när vi åker på cykelsemester, då jävlar ska vi planera bröllop! Ja man har ju så mycket tid att tänka på sadeln på dagen och på kvällen när man dricker vin och lagar mat på spritköket innan man kryper in i tältet har man massvis av tid att planera ihop. Sagt och gjort, vi började bena ut vad vi ville och inte ville ha på brölllopet. Det är ju minst lika viktigt att bestämma vad man inte vill ha, bara för att det är tradition så kanske det inte passar oss. T.ex. kyrkan, känns helt galet att viga sig där, ingen av oss tror ju på gud så ska vi stå där o välsignas bara för att det är en fin tradition? Känns ju typ som ett hån mot kristna. Nä så vi kör utomhus i en jättefin naturhage istället! 

Jo men det gick ju rätt bra det där med planerandet. Sen avslutade vi resan med en romantisk långweekend i Paris, ni vet mycket champagne och ostron...

Och då hände nåt som satte bröllopsplanerna i gungning. Fast det visste vi ju inte då. Först en sisodär 6 veckor senare och jag sitter på tunnelbanan till jobbet och har bara en tanke i skallen faller poletten ner, varför jag mått illa, haft konstig magvärk och varit öm i brösten. 

 

Jag vet inte, glädje, chock, psykos. Galet. Sjukt. Panik.

 

Vi visste inte vad vi skulle göra, skrota bröllopsplanerna, panikgifta oss direkt, skjuta fram bröllopet? Och inget kunde vi säga till våra mammor som undrade hur det gick med planerandet, vi visste ju inte själva och vi ville inte berätta vad som hade hänt riktigt än. Kändes som jag satt o ljög svärmor rätt upp i ansiktet när vi satt vid hennes matbord och hon frågade om planeringen och jag duckade frågorna som en politiker. Och att jag hade slutat röka där mitt upp i allt var ju bara en händelse... och jag ville inte ha vin till maten för då blev jag röksugen... eeh.

 

Men sen föll allt på plats, klart vi skulle gifta oss som planerat! Bara det att för att planen skulle klaffa så behövde vi boka boende till gästerna. Såklart var scoutgården som ligger granne bokad på ett enda datum 2016. Vårt jävla datum. För att nån tönt skulle ha "släktträff". Hoppas dom får bålgetinginvasion, man kan ju inte bara sno mitt datum sådär! Så vi fick tänka om och landade på den 20e, känns som en statistisk bra kväll. Även om jag uppmuntrar gästerna att ta med sig paraply och underställ just in case... 

 

Så nu sitter jag här, 178 dagar kvar tills det smäller och har fått en spark i röven att sätta fart, har fått så jävla mycket gjort de senaste dagarna. Idag har jag suttit vid datorn och jobbat konstant, skrivit om gästlistan, skrivit menyförslag, börjat med en hemsida med bröllopsinfo, läst spaltmeter om vilken information man ska ge gästerna, vett o etikett kring inbjudan, hur man gör en egen brudbukett... blev helt slut i skallen efter några timmar. Men det känns så himla kul, skulle fan vilja syssla med sånt här på heltid, ska nog skola om mig till weddingplanner :D

 

Många viktiga stora punkter är iaf avbockade, vi har hyrt ett jääättetält på typ 85kvm som ska slås upp på ängen, stolar, bord, belysning, värmefläktar, porslin och innertyg är löst, så hela "lokalen" är ordnad. Vi har en vigselförättare, vi har övernattning ordnat för alla gäster. Så nu ska allt annat bara falla på plats. Inväntar med spänning allt pynt jag klickat hem från Kina (haha har gått banans på AliExpress), det är tassels, pompoms, rislyktor, honeycombs... you name it. 

 

 

 

 

 

 

 

I december var jag på min bästis Marias bröllop, och eftersom det var ett hemligt överraskningsbröllop så kunde vi ju inte ordna en möhippa till henne, men man kommer inte undan för det! I helgen hade vi Fruhippa istället! Full rulle hela dagen med uppdrag och poledanceklass, middag, lekar och singstar, preggo-Evelina vaggade med rätt bra även om jag fick sitta av poledancingen, men blev sjukt sugen på att testa när bebisen flyttat ur magen!

 

Och i Augusti ska jag stå brud! Så då blir det möhippa för mig (ja förhoppningsvis, vi får väl se hur mycket mina vänner tycker om mig), jag hade ju en vision om att åka till Barcelona och vakna upp som i Baksmällanfilmerna, men ja... med en 3-månaders bebis kanske det blir lite lugnare. Det är lite som min 30-årsdag, bebisen kommer vara typ exakt 2 månader då, gissar på att jag inte kommer ligga dyngrak och spy på tunnelbanan den kvällen... Tänk vad vuxen man är. Det här kommer va min nyktraste sommar sen 2005!

 

 

Nu ska jag sätta lite fart, har tänkt att viga dagen åt Bröllopsplanering! mindre än 6 månader kvar!

 

Låt oss låssas att inget hänt. 

 

Igår, i någon slags panikattack över framtiden kom jag och tänka på den där bloggen jag sysslade med när jag var ung och trodde att jag var cool.-Ja den ja, kommer inte ens ihåg hur den ser ut... kanske bäst att kolla? Knapprade in adressen och där låg den, som inget hade hänt. Och nu såhär tre år senare, tre omväldigande år senare funderar jag över om jag kanske inte skulle ta upp den igen. 

 

Det är ju sånt förstagångsmorsor gör, får nån form av psykos som säger åt dem att starta en blogg, har de redan en så byts allt innehåll ut mot rosaskimrande bebisbilder. Det skriver om så sjukt ointressanta saker. Typ den där nya skaljackan från P.O.P, skaljacka som man inte ens visste vad det var för något innan det där plusset på gravtestet lyste i ansiktet på en. Eller vad P.O.P var förkortning av, för klart att alla coola småbarnsföräldrar ägnar sig åt förkortningar, den som vet, den vet liksom.
Och sen helt plötsligt är den där jävla psykosen i full rullning. Och man får med andra psykosade personer på tåget, nån nygravid person ligger hemma en kväll, bulan har inte börjat synas än men funderingarna finns där, man tar fram mobilen börjar googla lite, hamnar på nån gravidblogg/mammablogg och 3 timmar senare har man utan någon som helst anledning läst varenda onödigt inlägg om fika på stan och annat totalt ointressant skit som den här totalt främmande personen i psykos har skrivit. Sen går det nån månad, man börjar bli riktigt framtung, man jobbar lite mindre, är hemma lite mer och sen kommer man på, fan jag kanske skulle starta en blogg!!! ...

Då har jag nåt att göra och klart att hela världen kommer vara intresserade att läsa om mitt fantastiska barn. Jag är ju typ den enda i världen som vet hur det är att va gravid, och att va småbarnsmamma, och att va cool på samma gång!

 

Nä så nu sitter jag här, med inpackning i håret, ansiktsmask i nyllet, egentligen har jag inte tid för som blivande småbarnsförälder är jag sjukt upptagen. Ikväll ska jag tex. på förlossningskur på Huddinge sjukhus. Bara en sån sak. Men jag sitter här, det är ju lite pinsamt, jag ser ju ner på folk som "bloggar", bara ordet får mig att vilja gömma mig i en skämskudde. 

 

Men ja nåt ska man väl ha o göra om dagarna förutom att ruinera sig på nätshopping. 

Sen om ingen vill läsa min blogg, och jag skriver det här inlägget nu, kanske några till och sen har jag en ny bloggpaus på 3 år... ja då får det vara så. Men nu har jag faktiskt inte tid till det här, jag måste ju hinna duscha och få psykbryt på att jag inte har några rena kläder, gråta en sväng och sen äta lite choklad för att lugna mina hormoner.