Vad vore väl en bal på slottet...
...om inte alldeles underbar som en Chanel 2.55!
Men ack så dyrt det ska vara med chanelväskor, stackars lilla fattiga Evelina får snällt titta på när de rika och berömda svansar runtmed sina väskor över axeln som ett hån. Buhu.
I hysterin om märkesvaror kan jag inte låta bli, det är en av världens finaste väskor. Som en Monét. Har under de senaste veckorna varit lätt besatt av tanken på att en dag få en alldeles egen Chanel 2.55. Har försökt att glömma min kärleksaffär till den, försökt träffa nya andra fina väskor, men jag letar ständigt efter någon som ser ut som den, men när jag hittar en så duger den inte, det är inte rätt. Gina Tricot hade en, såg den på internet men fanns inte kvar i butik, men det gjorde inget för det var ändå inte densamma.
Tänk att få springa runt i solskenet, på höga klackar, i en söt klänning med min älskade hängandes ner från axeln, som i en dröm. Men ack, det är en olyckssam kärlek. Ty i värre tragedi än Romeo&Julia hålls vi ifrån varandra.
Ni undrar säkert varför min kärlek kan vara så stark till ett sånt enkelt ting, men den är oändlig. Ingen annan väska passar så bra till korta sommarklänningar, som till jeans och Thin Lizzy t-shirt, som till bröllop, som till begravningar, som till New York, som till Tokyo, som till tjock ullkappa och pälsmössa när snön faller. Det skulle vara min allra första accesoar, för som Coco Chanel själv sa: While accesorising, always take off the last thing you put on. Jag skulle ta av allt, ingen annan accesoar skulle behövas. Det är inte för att det är en Chanelväska den är så underbar, men det spelar en stor roll i kvalitén och historian bakom designen att det är just en Chanel.
Nåja, man kan ju drömma, om inte annat så fyller jag ju år om 3 månader... kanske kan hitta en käresta tills dess.
Men ack så dyrt det ska vara med chanelväskor, stackars lilla fattiga Evelina får snällt titta på när de rika och berömda svansar runtmed sina väskor över axeln som ett hån. Buhu.
I hysterin om märkesvaror kan jag inte låta bli, det är en av världens finaste väskor. Som en Monét. Har under de senaste veckorna varit lätt besatt av tanken på att en dag få en alldeles egen Chanel 2.55. Har försökt att glömma min kärleksaffär till den, försökt träffa nya andra fina väskor, men jag letar ständigt efter någon som ser ut som den, men när jag hittar en så duger den inte, det är inte rätt. Gina Tricot hade en, såg den på internet men fanns inte kvar i butik, men det gjorde inget för det var ändå inte densamma.
Tänk att få springa runt i solskenet, på höga klackar, i en söt klänning med min älskade hängandes ner från axeln, som i en dröm. Men ack, det är en olyckssam kärlek. Ty i värre tragedi än Romeo&Julia hålls vi ifrån varandra.
Ni undrar säkert varför min kärlek kan vara så stark till ett sånt enkelt ting, men den är oändlig. Ingen annan väska passar så bra till korta sommarklänningar, som till jeans och Thin Lizzy t-shirt, som till bröllop, som till begravningar, som till New York, som till Tokyo, som till tjock ullkappa och pälsmössa när snön faller. Det skulle vara min allra första accesoar, för som Coco Chanel själv sa: While accesorising, always take off the last thing you put on. Jag skulle ta av allt, ingen annan accesoar skulle behövas. Det är inte för att det är en Chanelväska den är så underbar, men det spelar en stor roll i kvalitén och historian bakom designen att det är just en Chanel.
Nåja, man kan ju drömma, om inte annat så fyller jag ju år om 3 månader... kanske kan hitta en käresta tills dess.
Kommentarer
Trackback